Den argentinske författaren Eros Nicola Siri har forskat exceptionellt noggrant för att söka tangons ursprung. Han kom till den slutsatsen att själva ordet tango torde härröra från ordet tangano - en dans som de afrikanska slavarna förde med sig.
Tangon spreds härefter av svarta som förflyttades från Cuba och Haiti till Argentina i trakten av Rio de la Plata. Dessa svarta dansade på gatorna och höll ofta s.k. tangoparader, varvid de dansade till trummors rytm. Denna "konvulsiviska" dans kallades "candombe", och dansarna sjöng om och om igen en refräng som inleddes med orden "cum-tan-go...".
Kreoler och invandrare dansade på sitt eget sätt med de svartas synkoperade rytmer blandade med spanska melodier. Genom en inblandning av gauchos (argentinska cowboys) som spelade på sina gitarrer och spanska mjuka melodier uppstod så milonga, vilken i sin tur "tempererades" med söta och sentimentala melodier från den kubanska habaneran, vars knyckiga rytm man lätt igenkänner i Evert Taube's melodi "Flickan från Havanna". Namnet "habanera" kommer just av "Habana" (Havanna). Habaneran igenkänner vi också i Bizets opera Carmen, och den torde härröra från Spanien, ursprungligen kommen från arabiska danser. Det s.k. habanerasteget återfinnes i dagens tango.
Så föddes den riktiga argentinska tangon. Orkestrarna spelade på gitarrer och på små lådliknande knappdragspel s.k. bandeoner, det typiska "argentinska" dragspelet som i själva verket ursprungligen tillverkades av en tysk fabrik. Märket hette "Band Union" som med förvanskat uttal blivit till bandeon
Typiskt för den argentinska tangomusik är att bandeonspelaren liksom stöter till dragspelet med sitt knä så att det typiska, nästan agressiva staccatot bildas.
Dansstegen präglades av de steg som dansades i höga stövlar med sporrar, sådana som gauchos hade på fötterna.
Enligt den nu bortgångne dansläraren Holger Rosenqvist, bör tangoexekutören "uppleva sig
som en kärlekskrank gaucho i månskenet" smygande fram över golvet. Då infinner sig
den rätta sensuella stilen. Jag vill också tillägga att om man tänker sig att man kliver runt en
lägereld motsols med bestämda steg för att i ett slagsmål attackera en motståndare,
så har vi de typiska "tango walks" som åtminstone i tävlingsdansen (den europeiska
tangon) skall vara lätt kurvande åt vänster, men ändå exekveras
som ginge man på en spänd lina, (lindansarens gång).
När det uppstod knivslagsmål , svepte gauchon runt med sin mantel för att skydda
sig mot angreppet. Detta rörelsemönster känner man idag igen i tävlingsdansens
s.k. swivel actions och i den argentinska tangons s.k ochos och dylika figurer där dansaren
vrider sig runt fram och tillbaka med ena foten i golvet som ett slags svängtapp.
Det påstås också att detta att med en tangotur dansa så att siffran "8" bildas på golvet har sitt ursprung
i att damerna som dansade med långa kjolar gjorde så för att det i dammstoftet på golvet skulle synas att hon hade dansat
en avancerad tur.
Tyvärr har den europeiska tangon inte särskilt mycket gemensamt med den äkta argentinska tangon, vare sig vad gäller musikens tempo, rytm eller utförandet.
Riktiga älskare av den argentinska tangon vill inte heller kännas vid s.k. ball room tango, dvs tango i den engelska stilen (europeisk tango). De upplever dess tempo för ettrigt snabbt och klagar ofta på att den europeiska tangon har för mycket marschtakt i sig samt att den är ryckig och knyckig.
Tangon har alltså inte fötts i något dansernas laboratorium. Den har inte skapats av en enda ras, eller ett visst land, eller av en viss samhällsklass. Tangon har utvecklats under många sekler.
Tangon har alltid förknippats med liderlighet och har beskrivits som socialt farlig samt
riskabel i det att den kan splittra äktenskap. Påven Pius X ansåg tangon omoroalisk och skadlig,
men hans efterföljare Pius XI var av avvikande uppfattning och godkände tangon såsom varande
en "oskyldig, lantlig dans". Dåtidens läkare varnade för att tangon kunde förorsaka
hjärtattacker, att den var skadlig för musklerna etc.
Tangons förespråkare gjorde i stället gällande att den var nyttig för hjärta och blodcirkulation
samt muskler och att den ledde till bättre kroppshållning, rörlighet och grace.
Trots att tangon var utsatt för så många angrepp sökte den sig så småningom in bland de högre samhällsklasserna. Omkring år 1910-1915 fanns det nästan varje dag notiser om tango den tidens dagspress.
"Det som vi skall dansa i vinter är en argentinsk dans", stod det att läsa i tidningen Le Figaro i Paris den 10 januari 1911. Två veckor senare var tangon i full gång. Ingen parisare med självaktning underlät att lära sig den "nya dansen" som då i och för sig redan var känd sedan flera år tillbaka.
En tangofeber svepte från USA i väst till Ryssland i öst.
År 1913, i London, publicerade den engelska danslärarinnan Gladys Beattie Grozier en bok med titeln The Tango and How to Dance It Boken bidrog i hög grad till att popularisera tangon.
År 1914 gjorde Vernon Castle tangon ännu populärare, och gjorde gällande att tangon var inte bara en dans, utan en stil. Sedan kom stumfilmens Rudolf Valentino och gjorde tangon ännu mera känd. Tyvärr hade Valentinos tango inte särskilt mycket med argentinsk tango att göra, och på biografena i Buenos Aires skrattade argentinarna helt enkelt ut hans filmer.
År 1922 hölls The Tango Conference i London med bl.a. ca 300 engelska danslärare och många sakkunniga från hela världen.
Man fastställde bl.a. att 2/4-takten kunde hänföra sig till såväl Tango som Milonga, och man fastställde takten till ca 33 per minut, och att stegen skulle tas rakt och inte som i klassisk balett. Dessutom fastställde man flera figurer: promenade (paret i V-formad ställning invid varandra), media luna (pasos acompasados eller sentadas om upprepas fram och tillbaka) , el corté (avslutande steg som motsvarar argentinska tangons "salidas", dvs avslutning eller utgång ur en dansfigur samt Zmedia vuelta (ett slags snabba spinvändningar av den typ som förekommer i valsvändningar och som kan ses i tidiga stumfilmer från Buenos Aires
Sedan gick utvecklingen i rasande takt. Det engelska dansparet Frank och Peggy Spencer skapade en speciell, ettrig tangostil kring år 1930 som imponerade och kom att bli stilbildande för den europeiska tangon, denna av argentinska konässörer så avskydda stil.
Tangon skiljer sig på många sätt från de andra danserna. Bl.a. är själva fattningen annorlunda. Kavaljeren håller inte damen rakt framför sig utan mera åt höger sida. Högra armen placeras lägre än vanligt. I europeisk tango dock inte så lågt. Bägge parter sänker den fria armen och böjer den mera så att den pekar inåt. I den europeiska dock inte så markant vikt inåt. När kavaljeren rör sig framåt är det hans högra höft och skuldra som leder dansen. När han rör sig bakåt är det hans vänstra höft och skuldra som leder.
Tangon är en ljudlös dans. Foten skall alltid placeras i golvet med hel fot. I den europiska tangon dansas foten mera som ett steg klack-tå, så icke i argentinsk tango.
Om man betänker att tangon ursprungligen dansades på jordgolv resp. utlagda bastmattor i det gamla Argentina, så inser man att stegen inte dansades med samma glidande teknik som i engelsk ballroom-stil som ju är en "parkettuell" dans.
Vid slowstegen sätts foten ned med en snabb, ettrig rörelse. Sedan väntar man så länge som möjligt innan man sätter fram nästa fot.
Dansläraren Gunnar Lilja säger att det bör upplevas som om den bakomvarande foten kommer farande som ivägskjuten med en slangbåge.
Gångstegen skall vara lika långa som i de andra danserna, men knäna bör vara mera avslappnade en vanligt. Själv har jag lärt mig att uppleva det som toe-knee-heel, glida med tån i golvet och flexa knät samt ta ett långt kliv och sätta ned hela foten. Benen skall lyftas från golvet för varje steg, men ändå aldrig sträckas ut helt. Varannan fot sätts aningen framför den andra, med tåspetsen rakt framåt). Foten sätts ned snabbt, och därefter en kort tvekan innan nästa fot följer efter.
För den europeiska tangons del, som är vad jag dansar, har jag fått tipset att uppleva det som vore dansaren på väg nedför en källartrappa, dvs hela tiden behålla de flexade knäna och med min högra höft vila i damens ljumskveck. Hon har hela tiden sin höft bakom min.
Gör damen rätt, så upplevs det nästan som om man sutte i en stol och dansade, där damen är stolen. Dock varnar danslärarna för att knäa för mycket. Det får inte bli en osnygg knäande gång! Ryggen skall vara rak, och dansarens vänstra sida skall vara sluten upp mot damen. Precis som i andra ballroom-danser strävar jag med mitt vänstra bröst mot damens högra bröst, och då undvikes alltför stor öppning mellan parterna.
Vad gäller fotarbetet är en sak säker. Häver sig dansaren på tå som i engelsk slowfox, så fördärvas tangon direkt. Den vane ballroom-dansaren får träna ganska hårt med just det här.
"Rocking turn" är en typisk tangorörelse som innebär att man placerar tyngden över höger fot och snabbt återför vikten till vänster fot och tillbaka igen, så att ett slags vickande fram och tillbaka uppstår. Obs! Härvid får dansaren inte vicka på rumpan, utan hålla damen i ett stadigt grepp och 'rocka' med hela ekipaget på ett snyggt sätt.
Karaktäristiskt för tangon är stadigt och fast, och nästan ett lätt "brutalt grepp". Mina danslärare har för den europeiska tangons del lärt mig att uppleva att det från min vänstra handflata går ett spjut rakt genom damen till högra handflatan, och att hon sitter fast mitt stadiga, fasta grepp.
Promenadställning är typisk för tangovariationer, och det är väl den ställning som många fåkunniga väl känner igen när man på film, och teater och revy skall låtsas dansa tango, varvid man gör det fel som absolut inte får förekomma i den europeiska tävlingsvarianten, nämligen att paret bildar alldeles för öppen V-formation.
I modern tid kan urskiljer vi följande typer av tango:
Senaste uppdatering 2014-05-20